Utmaningen antagen!

Ja det var ju ett tag sedan jag blev utmanad av Iadia, men jag har ju inte kunnat sitta vid min "riktiga" dator på ett tag och därför inte haft tillgång till mina kort men nu så. :)

Få se, det var att gå in på "mina bilder", den sjätte mappen och det sjätte kortet...

Here comes:

Min sjätte mapp heter "LEK" och däri ligger mina PS:ade kort... Det sjätte kortet var då på en liten liten M som precis fått MoDo nappar och som då blivit PS:ad på mitt favoritsätt, svartvitt.

Gnag

Ja någonstans där inne så gnager det. Jag är inte OROLIG men visst är det klart att det känns...

Så här är det ju, lilla M har varit hos läkaren och efter en stunds samtal och klämmande och kännande så säger han att han vill ta diverse prover. Han säger att hennes symptom kan bero på lite olika saker och vill därför kolla lever, njurar, sköldkörtel, blodvärde och... vita blodkroppar. Självklart har ju då jag kvällen innan sett en dokumentär på TV och vet att det sista provet betyder, leukemi. Nu tror jag ju inte att det är så illa men man vore väl inte mänsklig om man inte blev lite orolig över att han ens tänker i den banan. Nu dröjer det ju ett par veckor innan vi får några provsvar så jag hoppas att jag kan slippa fundera över detta.

Han ville även att vi skulle mäta och väga och höra av oss om kurvorna såg avvikande ut. Så idag mätte vi och vägde och jag vet inte om jag ska tycka att det är avvikande eller inte att kurvorna är helt plana... M växer alltså inte vidare mkt, snarare minimalt.

Får ringa och meddela honom imorgon och se vad han säger.

Long time...

Japp, nu är det väldans länge sedan jag skrev ngt här. Beror på varierande orsaker eller vad man ska säga. Dels så är min "vanliga blogplats" inte frisk. Alltså, datorn där man kan sitta i lugn och ro (nåja...) och reflektera. Den stackars datorn har fått ngt virus förmodligen som gör att den hänger sig efter en stunds användning. Mkt irriterande. Den behöver formateras, men som allt annat här hemma så undgår det visst den som ska göra det.

Sedan så är det mer eller mindre kaos i mitt huvud (nej, inget ovanligt jag vet... men just nu är det lite för mkt). Visserligen så borde det betyda -SKRIV! Men orken har aldrig riktigt infunnit sig. Vet inte hur jag ska få ner det och få ngn struktur på det hela.

Funderar mkt på framtiden, jobb... boende... familjen... och lite annat.

Ensamhetskänslan gör sig väldigt påmind ibland också. Och den välbekanta "lillasyster-minst" känslan. Känner mig bara utanför.

Nyligen har pappa genomgått en hjärtoperation med diverse k0mplikationer om man säger så, det har ju varit lite märkligt också att befinna sig så långt ifrån och framförallt återigen ENSAM. Vart har mitt stöd varit? Vart har min "samtalskontakt" funnits?
Tänkte åka upp till veckan med A, men då får jag höra "nej men det är nog ganska onödigt för han har säkert fått komma hem då.". Sure. Känner mig bara återigen utesluten.

Jag fick en bra fråga i måndags när jag satt i ett samtal. "finns orken nu?" "är det jobbiga borta?". "finns det något stöd?"Nej. Det jobbiga kommer aldrig att vara borta, men jag måste på något sätt hitta en väg att hantera det. Just nu är jag ganska vilse från den vägen. Och den som borde vara ett stöd, är nog inte så intresserad av att vara det.

Min lilla A är mitt batteri för tillfället och jag har sån ångest över att vår tid snart är över om man säger så. Nej, ingen förstår det jag känner. Men jag läste i en tidning att det finns ett namn på vad jag "lider av" ; Last-baby-blues. Ja visst är det så! Därför känns det väl så här just nu. Separationsångest också.

Ja men det fick väl stå för lite av mitt inre kaos...