Så jävla onödigt...

Happ, som vanligt är jag ingen frekvent bloggare. Men återigen säger jag nu att jag ska ta tag i det.
Denna gång behöver jag få ur mig en hel del...

OK. Första semesterdagen...

Vi åker norrut, ungefär halvvägs pratar jag i telefon med min far som säger att han sitter och löser korsord och väntar på att vi ska komma. Klockan är då ca halv åtta på kvällen. Min mor är sedan dagen innan hos sin syster och ska vara där över helgen.

Vi kommer fram kvart i elva och går och plingar på dörren. Låst. Mörkt. Jag skämtar om att morfar nog har somnat framför TV:n. Bilen står parkerad utanför garaget som vanligt. Stora M går runt huset och tittar in genom fönstret. Tomt.

Han känner på garagedörren som är olåst (tack och lov) så han går in den vägen och öppnar till oss. Vi går in i huset. Tomt. Letar överallt... Tomt. Känns inget vidare det här...

Vi går ut och börjar leta runt tomten, tittar i växthuset... I vedboden... Att öppna dörren till vedboden gjorde jag motvilligt, jag var helt enkelt oerhört rädd för vad jag skulle kunna hitta.... Men, tomt.
Nu börjar jag bli riktigt orolig. Lilla M gråter och undrar var morfar är. Jag ringer till min moster trots att klockan är 23 på kvällen. De är vakna, och jag frågar mamma om hon vet om pappa sagt något om att han skulle någonstans. Nej, han skulle bara vara hemma. När jag förklarar läget blir hon också orolig såklart och ber mig ringa till grannen. Stora M ringer dit och grannen kommer över och berättar att han tidigare under dagen vid 1-tiden varit där och då har pappa varit... onykter.

Grannen och stora M sätter sig i bilen för att köra och kolla efter honom och jag går ner mot postlådorna för att se om han ramlat och ligger i något dike, eller ännu värre. Innan de hunnit åka ser jag en bil komma på "stora vägen" mot vår väg och sakta in, det är en polisbil... Jag trodde hjärtat skulle stanna på mig! En enda tanke dök ju upp hos mig, och det är ju vilket besked poliser kommer med... Fy!

Polisbilen svänger in på gården och stora M ropar till mig att det är lugnt, att han sitter i bilen. När han kliver ur bilen så är han ordentligt onykter. Från att ha varit otroligt orolig blir jag nu otroligt arg. Frågar honom vad han gjort och han säger att han varit på polisstationen. Vägrar säga något mer och den ena av poliserna säger att han ju måste berätta själv då han är vuxen. De säger åt honom att de kommer att ta bilnycklarna och hålla dem i 24 timmar. Då börjar jag ju begripa vad det är frågan om... Mycket riktigt, till slut så släpper polisen på sekretessen lite och säger att det är en granne som ringt och anmält att han kört bil onykter. Jag frågar direkt om körkortet men de säger att de inte tar det då de inte tagit honom "in action" så att säga. De hade hämtat honom strax efter klockan åtta på kvällen... Då hade han alltså redan pratat med mig, och lurat mig fullständigt i att han var nykter...

Jag pratar lite till med poliserna och de åker sedan. Inne sitter gubbf*n och lägger patiens som om ingenting hänt!! Jag har två barn som är alldeles förvirrade varför morfar kommer åkande i polisbil... Ringer min mamma och berättar allting och hon blir ju såklart helt förtvivlad och arg också såklart.

Vi velar fram och tillbaka både hon och jag, hon om hon ska åka hem tidigare och jag om vi ska stanna... Försöker sova men är sååå arg och ledsen över hans uppförande.

Ringer mamma nästa morgon och säger att vi åker vidare som planerat, jag orkar helt enkelt inte. Det gör inte hon heller utan väljer att stanna där hon är. Medan vi pratar så ser jag en blå bil nere vid postlådan och sedan kommer den upp på gården. Jadå, då KÖR han igen!! Jag blir så förbannad!

Frågar honom vad han håller på med och han förnekar såklart allt och låtsas inte alls förstå vad jag menar. Jag frågar var han har bilnycklarna och han hänvisar till att polisen tog dem. DÅ blir jag riktigt arg och säger att han ju precis kört!! Jag kräver att få nycklarna och sedan tar jag med dem till grannarna och säger att han kan hämta dem där innan han ska hämta mamma hos min moster, och avslutar med att det räcker att polisen kommit en gång. Då FNYSER han bara åt mig...

Jag går iväg med nycklarna och det är SÅ skönt att de har dessa grannar! De vet om allt och tar hand om nycklarna utan att ifrågasätta något. Pratar en del med dem och sedan åker vi och lämnar honom...

På eftermiddagen ringer grannarna och säger att han varit där två gånger och bett om nycklarna. De undrar om de gjort fel som nekat men jag är dem SÅ tacksamma att de hade kurage nog att neka honom! Där hade han då erkänt att han druckit EN öl. EN ÖL!? Som att polisen kommer och plockar med honom för EN öl!? När han dessutom inte körde just då utan satt hemma? Som att de skulle hålla honom i över tre timmar på stationen!? Bull SHIT!

När vi efter en vecka kommer tillbaka så är det som att inget hänt, han säger ingenting och stoppar huvudet i sanden som en struts.

Nu, några månader senare kan han inte längre stoppa huvudet i sanden och förneka för nu har farbror blå varit på besök igen. Denna gång plockade de med sig körkortet i avvaktan utredning. Och brevet från Länsstyrelsen sa visst att körkortet kommer inte tillbaka på minst ett år. Det lilla pappsen kallas grovt rattfylleri. För att hämta tidningen...

Hoppas det var värt det...

Feber feber...

Yay, igen. A kom upp tidigt imorse med glansiga ögon och vi kunde ju konstatera att han var varm... Jag var precis på väg till tåget och M muttrade om att han minsann hade möte idag. Jaha. Kändes liksom inte lägligt att skicka A på dagis, även om tempen bara landade på 37.7.
Jag fick ta med honom en tur till jobbet för att göra iordning en del saker med tanke på att han kan bli rejält dålig när han blir dålig så man vet aldrig hur länge man blir hemma...

Det gick ju bra en stund men så rasade han ihop och ynkade att han ville ha sitt täcke, och inte ens en kopp choklad funkade. Kändes som läge att packa oss hemåt då.
Men ÅH vad jag fick dåligt samvete när vi kom hem och han är uppe i 40 grader. Sov en stund och sedan så började han gnälla... vilket sedan övergick i rena skrik att han hade oooont. I benet och armen kom det fram, och det måste ha gjort horribelt ont för han var helt galen och bara skrek. Åh vad jag tyckte synd om honom och inte hjälper det ju något att jag stryker och klappar och försöker trösta, förstår ju att det gör ont. :( Tvingade i honom alvedon under spott och fräs och sedan kröp han ihop i mitt knä kvidande tills han till slut somnade. Och sedan verkade smärtan vara över, tack och lov! Febern är ju kvar dock.

Och ja, jag kan som vanligt inte låta bli att googla. Tycker han har febertoppar alldeles för ofta, han får ju hög feber också. Mer regel än undantag att han snittar på 40+ liksom. Jag borde ha lärt mig av min vän Linda att man inte ska googla eller läsa bloggar om sånt här. Blir ju lite orolig, fast jag innerst inne borde veta att han reagerar så här med tanke på hans krupp osv. Men ändå. Ska föra feberdagbok på honom och se hur det ser ut. Återkommer det igen inom en snar framtid så bokar jag nog en tid hos dr Peter. Han är bra på att ta ens oro på allvar iaf.