Japp, nu är det väldans länge sedan jag skrev ngt här. Beror på varierande orsaker eller vad man ska säga. Dels så är min "vanliga blogplats" inte frisk. Alltså, datorn där man kan sitta i lugn och ro (nåja...) och reflektera. Den stackars datorn har fått ngt virus förmodligen som gör att den hänger sig efter en stunds användning. Mkt irriterande. Den behöver formateras, men som allt annat här hemma så undgår det visst den som ska göra det.
Sedan så är det mer eller mindre kaos i mitt huvud (nej, inget ovanligt jag vet... men just nu är det lite för mkt). Visserligen så borde det betyda -SKRIV! Men orken har aldrig riktigt infunnit sig. Vet inte hur jag ska få ner det och få ngn struktur på det hela.
Funderar mkt på framtiden, jobb... boende... familjen... och lite annat.
Ensamhetskänslan gör sig väldigt påmind ibland också. Och den välbekanta "lillasyster-minst" känslan. Känner mig bara utanför.
Nyligen har pappa genomgått en hjärtoperation med diverse k0mplikationer om man säger så, det har ju varit lite märkligt också att befinna sig så långt ifrån och framförallt återigen ENSAM. Vart har mitt stöd varit? Vart har min "samtalskontakt" funnits?
Tänkte åka upp till veckan med A, men då får jag höra "nej men det är nog ganska onödigt för han har säkert fått komma hem då.". Sure. Känner mig bara återigen utesluten.
Jag fick en bra fråga i måndags när jag satt i ett samtal. "finns orken nu?" "är det jobbiga borta?". "finns det något stöd?"Nej. Det jobbiga kommer aldrig att vara borta, men jag måste på något sätt hitta en väg att hantera det. Just nu är jag ganska vilse från den vägen. Och den som borde vara ett stöd, är nog inte så intresserad av att vara det.
Min lilla A är mitt batteri för tillfället och jag har sån ångest över att vår tid snart är över om man säger så. Nej, ingen förstår det jag känner. Men jag läste i en tidning att det finns ett namn på vad jag "lider av" ; Last-baby-blues. Ja visst är det så! Därför känns det väl så här just nu. Separationsångest också.
Ja men det fick väl stå för lite av mitt inre kaos...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kram på dig vännen! Du kan alltid ta A och hälsa på här i Luleå en stund. Jag kan kramas jättemycket om du vill! Och lyssna. Och bjuda på grillad kyckling... ;) Det är bra att du börjat blogga, för jag är inte så bra på att tränga mig på och fråga hur det är - hur det är på RIKTIGT alltså.
SvaraRadera