Våga vädra

Hade ett mkt "förlösande" litet samtal på jobbet i fredags.

Satt med två av mina kollegor och började prata om en sak som gjorde att vi kom in på en annan sak och så halkade vi in på området "medberoende". Och där, just då kunde jag berätta precis vad jag tänkte på. Och tårarna kom... inte bara hos mig. Det kändes så rätt att just där och då dela de tankarna med de personerna. Och det som var så märkligt att det började med att jag fick höra att en av mina kollegor uppfattat att jag haft något emot henne. När det i själva verkat handlat om att jag nog enbart respekterat henne, lite för mycket till synes.

Det var så skönt att ha ett sånt ärligt samtal som avslutades med kramar och turkisk peppar!

Och skönt att höra att det finns fler som är medberoende och som försöker hitta förklaringar och vägar ur det.

Det är väl dock bara synd att det samtalet kommer nu och inte tidigare... Vad mkt vi har missat liksom.

Men för min del är det nog lite som min andra kollega sa, nästa gång kanske det inte är lika svårt att komma dit.

Svårt val

Har nu tagit ett inte alltför lätt beslut. Jag ska säga upp mig.
Det känns ju hur märkligt som helst att skriva så! Det är ju inte fullt så drastiskt som det låter, inte så att jag blir utan jobb liksom...

Men, jag har fått ett jobb som ger mig så mycket kortare resväg så vad kan jag göra liksom. 20 min mot en timme... Dum vore jag ju om jag betalde för att åka till jobbet!

Ångest dock över att "förlora" arbetskamraterna. Tror inte att något gäng kan vara som vi varit, men thats life. Time to move on. Förhoppningsvis lär vi ju fortsätta umgås iallafall men nog kommer jag sakna alla våra galna infall alltid!

Men faktum är, lite glad är jag att jag kunde säga att "jo jag tänker faktiskt sluta" och få den reaktionen. Hon trodde verkligen inte att jag skulle göra det! Precis som jag misstänkte så trodde hon att jag var "safe", att jag skulle stanna till vilket pris som helst. Oh no.

Jag hoppas verkligen att jag tagit rätt beslut.

Det är mkt annat som bör beslutas om också, men hur ska man orka!? Det är totalt KAOS egentligen men man är liksom bra på att bygga murar runt kaoset och låta det fortgå sådär lagom osynligt som "jotack allt är bara bra"... Det ÄR inte bra!!!! ibland är det till och med åt helvete, men det är som det är.