Kaos...

Ja herregud vilket kaos det varit de senaste dagarna...

Började på onsdagkväll när A skulle sova, tyckte han kändes lite varm men hade bara 38,2 så det var ju ingen feber att tala om. Gav honom ändå lite Panodil innan sänggående och han somnade bra. Men, vaknade ju mitt i natten och rosslade och rosslade...

Stora M tog upp honom mitt i natten och sedan satt de uppe. Jag vaknade 05.40 och då hade A precis slocknat i soffan, men som han lät...

Tänkte ju direkt... just det. Svinet. Gogglade och kom fram till att ja, han hade plötslig feber, ja han hostade, ja han hade andningssvårigheter...

Jag ringde in till vårdguiden som tyckte att vi skulle åka in akut, men då hade han vaknat och verkade trots allt vid gott mod så vi valde att avvakta och kontaktade vårdcentralen istället.

Dit fick han komma på förmiddagen och fick då 2 omgångar adrenalin, dubbla doser alvedon och några tabletter Betapred (kortison). Läkaren menade dock att han inte uppvisade några symptom på svinet (?) men att det ändå inte spelade så stor roll då det primära var att hjälpa honom att andas. De tar inga prover oavsett, då sjukvården inte "skulle klara av det". Förstår att de har en poäng i det men ändå... Han fick nöja sig med diagnosen "förkylningsastma".

Torsdag kväll blev det en tur till barnakuten på danderyd då husläkaren tyckte att han kunde behöva andas innan natten. Där var han ordentligt rosslig och fick börja med en dos ventoline, vilket dämpade eländet lite och gjorde att han kunde somna av ren utmattning i några minuter, sedan var det kört igen. Ny dos ventoline. Läkaren trodde nu att han kunde gå hem, och skulle bara återkomma för att titta till honom. Då var han sämre och fick stanna. Några tabletter betapred, ingen verkan. Dock var hans allmäntillstånd trots allt rätt OK och läkaren tyckte återigen att han nog kunde få åka hem. Så fick han ett ordentligt hostanfall och hemgången fick skjutas upp. Ny dos ventoline. Sedan bedömdes han ha fått så mkt medicin att de inte kunde ge honom mer utan vi fick åka hem iallafall, med diagnosen "falsk krupp" OCH "förkylningsastma"

Helvetesnatt hemma, med rossel och panik i massor. Slag och sparkar på mig och ingen sömn. Tjugo över fyra landade jag i soffan för att få lite sömn innan jobbet...

Fredag fm, ny tid hos vårdcentralen med två omgångar ventoline och lite bättre andning. På eftermiddagen får jag mail från en något panikslagen pappa som är rådlös över en hysteriskt skrikande A som vrålat konstant i över en timme. Mammahjärtat säger "öron" på en gång och skickar iväg dem till jourläkare, som säger "nej han har bara ont i halsen".

Fredag kväll, samtal med vårdguiden för rådgivning ang. medicin och när sköterskan per telefon fick höra honom fick vi rådet att åka in med honom direkt igen.

Då kom "kraschen"...

När vi kom in skulle han få alvedon i mugg och efter att han tagit den började han hosta helt vansinnigt, fick ingen luft och paniken lyste i ögonen på honom. Hostade så han kräktes. Sköterskan kom inspringande med andningsmasken och han fick första dosen adrenalin, hjälpte inget. Av med kläderna och fram till fönstret för att få lite kall luft. Han blev bara varmare och varmare och blev helt knallröd i ansiktet och på överkroppen. Tempen steg som en raket till 39.8. Fick en alvedon i rumpan då den första dosen kräktes upp, samt en dos betapred. Hänger nu som en trasa över min axel...

Sätter mig på en stol och försöker hålla honom upprätt så att han får lättare att andas.

Känner hur han blir mer och mer slapp och ögonen blir alldeles glansiga och han liksom "försvinner" i blicken.

Då var det INTE roligt att vara mamma!

A precis innan han kraschar ordentligt

Helt plötsligt sätter sig A upp i mitt knä och börjar klappa händerna och säger "eeey". Helt normal i blicken. Vilken underbar känsla! Vi fick dock inget svar på varför han kraschade eller varför han fick som allergiutslag, men huvudsaken kändes som att det var att han "vaknade" igen relativt snabbt.

Både sköterskan och läkaren verkade också lättade över att han var tillbaka, och han fick en dos ventoline för andningen. Läkaren undersöker även hals och öron och gissa vad, jodå påbörjad öroninflammation! Vad var det jag sa...

Klockan började närma sig stängningsdags för akuten och då kommer läkaren in till oss med beskedet att hon vill skicka oss till astrid lindgren för observation. Så vi får åka iväg till KS med en remiss... Jag och A blir avsläppta och får ett litet väntrum på akuten där. A vill inte alls sitta stilla utan vill ut i korridoren direkt. Han sticker iväg som en speedad iller och ropar "bappa, bappa". Lillegosen saknar pappa... Sköterskorna skrattar lite åt honom och frågar hur mkt kortison han fått egentligen då han är så överenergisk trots sitt rosslande.

Jag får stänga in honom på vårt lilla rum i väntan på läkare och där går han igång ordentligt. Tar en sked och använder som trumpinne och bankar på precis allt han ser, klättrar upp och ner och river sönder papperslakanet på sängen i småbitar, försöker peta in fingrarna i eluttaget... *puh* Till slut avtar dock den effekten och han klättrar upp i mitt knä och somnar helt utmattad.

Läkaren kommer in strax innan tolv och säger direkt hon hör honom att "han är visst lite kruppig ja...". Dock har han blivit något bättre i lungorna men baserat på historien hittills så säger hon att hon vill skriva in oss iallafall. Han ska även få första dosen antibiotika direkt.

Vi får vänta en stund till och sedan får vi gå till avdelning Q80 som är infektionsavdelningen på Astrid Lindgren. Fick en jättegullig nattsköterska som direkt frågar om de tagit något blodprov på honom, vilket de inte har. Hon tycker det är märkligt och säger att det ska han få göra direkt för att utesluta att det är "något annat". Lite underförstått; svin tolkar jag det.

Han får pencillin, en dos ventoline till och ett stick i fingret. Hon kommer tillbaka rätt omgående och sa att blodprovet var bra, så det är bara virus. Såå skönt!! Att äntligen någon tog ett prov, och att det var bra. Hon informerar mig om att de kommer att komma in under natten och övervaka honom och ge honom andningshjälp vid behov, och att jag bara kan sova för de väcker mig om han börjar få högre feber eller försämras på något vis.

Dags att försöka sova, A:s säng ser ju ut som ett fängelse med dessa järngallen och jag tänker att han aldrig kommer att somna men jag behöver bara lägga ner honom i sängen och stryka lite på honom så sover han. Skönt! Observerar honom en stund, men när jag märker att han verkar sova rätt gott så lägger jag mig också i den otroligt "trevliga" sängen som bestod av en sorts träsoffa med en tunn madrass. Inser att jag kommer att få svårt att sova på denna planka, i ett halvljust rum, med en stor klocka tickande på väggen och A rosslande bredvid... Hinner dock knappt tänka det förrän jag sover. Totalt klubbad och vågade nog mentalt slappna av när jag visste att A var i trygga händer och hade övervakning.

Vaknar under natten när de kommer in och tittar till honom och de säger att han andas mkt finare nu. Han fick andningshjälp en gång under natten bara och sov till halv åtta!

A är hängig och lite gnällig så jag ringer efter sköterskan som kommer och frågar vad han vill ha till frukost. Han får en liten yoghurt och världens sötaste macka, utstansad som en ängel. Han slukar sin yoghurt och biter lite groteskt huvudet av ängeln. :) Pekar sedan på sängen och vill sova igen, vilket han gör så fort han lägger sig ned. Medtagen? Nej då... Sköterskan kommer tillbaka och vill kolla hans syreupptagning. Den ligger på 85% när han sover, men ökar en del när han vaknar. Skönt! Vill inte ens tänka på vad han hade för syreupptagning när han var som sämst...

Tråkig väntan på ronden som inte kommer förrän vid elva tiden. Läkaren lyssnar på A och säger att det är typisk krupp och ger oss lite råd vad vi kan göra hemma. Vill inte ge honom så mkt mer medicin då han hans lilla kropp är alldeles fullproppad. Ska få recept på antibiotika och sedan är vi fria att åka hem. Tjoho! Innan vi hinner åka blir A dock lite sämre igen så han får en omgång ventoline till.

Att tillbringa en natt inlagda så här fick mig verkligen att uppskatta att ingen av dem är allvarligt sjuk! Det fanns många barn inlagda på avdelningen och en del av dem kanske aldrig får komma hem...