Feber feber...

Yay, igen. A kom upp tidigt imorse med glansiga ögon och vi kunde ju konstatera att han var varm... Jag var precis på väg till tåget och M muttrade om att han minsann hade möte idag. Jaha. Kändes liksom inte lägligt att skicka A på dagis, även om tempen bara landade på 37.7.
Jag fick ta med honom en tur till jobbet för att göra iordning en del saker med tanke på att han kan bli rejält dålig när han blir dålig så man vet aldrig hur länge man blir hemma...

Det gick ju bra en stund men så rasade han ihop och ynkade att han ville ha sitt täcke, och inte ens en kopp choklad funkade. Kändes som läge att packa oss hemåt då.
Men ÅH vad jag fick dåligt samvete när vi kom hem och han är uppe i 40 grader. Sov en stund och sedan så började han gnälla... vilket sedan övergick i rena skrik att han hade oooont. I benet och armen kom det fram, och det måste ha gjort horribelt ont för han var helt galen och bara skrek. Åh vad jag tyckte synd om honom och inte hjälper det ju något att jag stryker och klappar och försöker trösta, förstår ju att det gör ont. :( Tvingade i honom alvedon under spott och fräs och sedan kröp han ihop i mitt knä kvidande tills han till slut somnade. Och sedan verkade smärtan vara över, tack och lov! Febern är ju kvar dock.

Och ja, jag kan som vanligt inte låta bli att googla. Tycker han har febertoppar alldeles för ofta, han får ju hög feber också. Mer regel än undantag att han snittar på 40+ liksom. Jag borde ha lärt mig av min vän Linda att man inte ska googla eller läsa bloggar om sånt här. Blir ju lite orolig, fast jag innerst inne borde veta att han reagerar så här med tanke på hans krupp osv. Men ändå. Ska föra feberdagbok på honom och se hur det ser ut. Återkommer det igen inom en snar framtid så bokar jag nog en tid hos dr Peter. Han är bra på att ta ens oro på allvar iaf.