Jag är fast

Japp, idag lämnade jag in pappret och jag är härmed officiellt fast anställd. Hurra... Eller nåt. Jag hoppar å skuttar väl inte av glädje direkt men visst känns det skönt att det FINNS nåt att komma tillbaka till men jag vill ju uppåt hemåt... Och med två småisar ser jag bara skräcksenario när det är dags för A att börja på dagis. Vill inte ha så långa dagar och jag vill inte sitta och tillbringa halva livet i kollektivtrafiken. Say no more...
Jobb anyone? Jag tittar varje dag men den som söker han finner... inte.

Min lilla lilla strumpa får ta rätt mkt nu känner jag och jag har så dåligt samvete för det. Jag hinner/orkar ju inte gosa lika mkt med henne som förut och det är klart att hon märker det. Hon grät en dag när hon inte fick plocka fram ljus och snyftade "men jag vill mooooosa med dig mamma". Stumpan. Jag är bara så himla trött hela tiden och då är det klart att hon blir drabbad när tålamodet inte finns där. A måste ju liksom få maten NU när han är hungrig, medans hon kan vänta. Vad ska man göra för att bli bättre på att hon ska få vara liten tro.