Saknad

Om och om igen kommer den över mig... Saknaden över de barn jag inte ska få och över Kulis. Har sedan länge "bestämt" att jag (vi) bara vill ha max två barn. Nu har vi de två barnen och jag bör vara nöjd då men hjärtat säger något annat. Hjärtat gråter över att aldrig mer få känna den där totala lyckan att hålla en ny liten bebis i famn, att snusa på den och höra andetagen i örat när den ligger på axeln och är nyrapad. Att inte få känna sparkar i magen och lyckan över att få ett litet knyte att älska. Hjärnan säger att hjärtat är helt knäppt som känner detta men what to do? Hjärtat råder man ju inte över...

Jag är så lycklig över de barn som jag har, de är verkligen mitt allt. Don´t get me wrong, jag VET att jag är fruktansvärt lyckligt lottad som har dem och jag sörjer med dem som inte har de barn de vill ha. Jag sörjer också över det barn som kunde ha varit. Jag kommer så väl ihåg känslan när jag misstänkte att det inte skulle gå vägen, och jag kommer ihåg känslan när jag fick veta att det var kört. Jag vet vilket datum det var och jag vet vad jag gjorde... Jag kommer alltid att sakna det som kunde ha varit med jag gläds åt det som är.