Nästan lite pinsamt...

Herregud vad jag är dålig på att uppdatera här! Jag ska försöka bättra mig och komma igång med skrivandet igen, för det är ju liksom ett bra sätt att få ur sig lite funderingar om inte annat.

Men den fundering som just nu upptar mkt tid, både medvetet och omedvetet, vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om. Ja, det rör sig såklart om julen. Den "glada" helgen som inte alls känns så glad. Vi (nä, JAG) har tänkt fram och tillbaka och fortfarande inte kommit fram till något vettigt. Känns som att man/vi har att välja mellan pest eller kolera. Jag vill hur som helst inte ha en likadan julafton som förra året, men risken är väl överhängande att det blir så iallafall.
Det enda jag vill är ju att det ska bli mysigt. Men det finns liksom inga faktorer som kan infria det känns det som. Skulle önska mig en släkt som ville umgås. Kanske är det det man ska önska sig av tomten?

A är väldigt fokuserad på tomten och verkar tycka att det är spännande. Jag vet inte riktigt om han förstår vad tomten är för något men han verkar iallfall vilja träffa tomten.

Så, vad är nytt sedan ett halvår tillbaka ungefär när jag skrev sist... Inser, inte mycket.

Jag har börjat landa på nya jobbet känns det som, och det kan ju bero på att jag har fått igenom vissa förändringar så att jag får jobba med det jag tycker är intressant. Bland annat bidragsbrott. Det är såklart inte samma arbetskamratskänsla utan mer ett jobb och mindre "kompisar", men det funkar. Jag har ju inget socialt liv iallafall känns det som så det kvittar liksom.

Orkar inte ta tag i något heller, tröttheten är som ett stort blött täcke och jag skulle kunna sova en vecka i sträck minst.

Apropå att sova så väntar vi ju på en kallelse till sömnutredning för A. Låter ju lite läskigt och det känns som det har blivit en jättegrej av det hela. Men det är väl bra att de vill kolla upp honom ordentligt, men bara därför så verkar han ha blivit mkt bättre och snarkar inte lika mycket längre. Hans tal går också framåt och jag är såå glad! Det kommer i stort sett nya ord varje dag, och han stöttar sig på tecken när det är något man inte förstår. Har nog hjälpt en hel del att han fått gå till talpedagogen och få ha den tiden "själv" att ägna åt språket. Han gillar verkligen sin talpedagog, sist vi var där sa han "hej då" och gick till dörren... Bara för att komma på att "nä, kaaaam åsså" och så sprang han och gav henne en kram. Nytt försök, men när han kom till dörren vände han igen och sa "putt Ejinn" och så skulle hon få en puss.

Han är verkligen en "on-off" kille som visar känslor hela tiden. är han arg så är han fruktansvärt arg och en riktig terror, men när han är glad och mysig så är han det med besked. Han är en riktig knä-kille som älskar att pussas och kramas och mysa. Sover helst mellan oss i sängen också. Vilket jag har svårt att neka honom eftersom han är min "bebis". Det kommer han nog att få leva med att vara ett bra tag, jag har svårt att inse att han börjar bli stor och jag inte kommer att ha någon mer bebis.

Så, istället för att skriva en massa skit om ingenting här så tror jag faktiskt att jag ska ta och joina honom i sängen. :)