Hej och hå. Lite smått sliten idag måste jag säga, men oj vad det var värt det och oj vad jag vill göra om det!
Har haft besök av Sari i helgen och igår tillbringade vi först dagen med lite shopping och jag med att gå till frisören. Sedan var vi ensamma hemma och käkade mat, drack vin och tjattrade innan vi till sist åkte in till stan för att "skaka rumpa".
Gick på ett rätt litet ställe på söder, och det var rätt lite folk först. Shit the same, vi hade dansgolvet för oss själva och det var ju helt ok. :)
Träffade ett par killar som började snacka med oss och som var rätt trevliga. Pratade lite musik, jobb och sånt oerhört spännande. ;)
Mötte dem senare på dansgolvet och när vi tänker gå därifrån högg ena killen tag i mig och säger att vi inte får gå därifrån för att hans kompis ville prata med mig för att han tyckte att jag var söt, men att han inte vågade säga det själv. Hahaha! Lätt att erkänna att man är jävligt svältfödd på "komplimanger" och det känns så värt "slitet" det senate halvåret för att få något sådant. Snackade en del med killen och han var jättetrevlig. Vi bröt till och med arm på dansgolvet. *haha* Ibland är man lite crazy. Men ja, lite törstig på uppmärksamhet när man äntligen vågar gå ut igen. Och då från någon som är typ 10 år yngre var ju inte helt illa heller. *hehe* Dont get me wrong, jag tänkte inte hitta på några dumheter på något sätt. Var bara lite egoboost. :)
söndag 17 mars 2013
onsdag 5 september 2012
Så jävla onödigt...
Happ, som vanligt är jag ingen frekvent bloggare. Men återigen säger jag nu att jag ska ta tag i det.
Denna gång behöver jag få ur mig en hel del...
OK. Första semesterdagen...
Vi åker norrut, ungefär halvvägs pratar jag i telefon med min far som säger att han sitter och löser korsord och väntar på att vi ska komma. Klockan är då ca halv åtta på kvällen. Min mor är sedan dagen innan hos sin syster och ska vara där över helgen.
Vi kommer fram kvart i elva och går och plingar på dörren. Låst. Mörkt. Jag skämtar om att morfar nog har somnat framför TV:n. Bilen står parkerad utanför garaget som vanligt. Stora M går runt huset och tittar in genom fönstret. Tomt.
Han känner på garagedörren som är olåst (tack och lov) så han går in den vägen och öppnar till oss. Vi går in i huset. Tomt. Letar överallt... Tomt. Känns inget vidare det här...
Vi går ut och börjar leta runt tomten, tittar i växthuset... I vedboden... Att öppna dörren till vedboden gjorde jag motvilligt, jag var helt enkelt oerhört rädd för vad jag skulle kunna hitta.... Men, tomt.
Nu börjar jag bli riktigt orolig. Lilla M gråter och undrar var morfar är. Jag ringer till min moster trots att klockan är 23 på kvällen. De är vakna, och jag frågar mamma om hon vet om pappa sagt något om att han skulle någonstans. Nej, han skulle bara vara hemma. När jag förklarar läget blir hon också orolig såklart och ber mig ringa till grannen. Stora M ringer dit och grannen kommer över och berättar att han tidigare under dagen vid 1-tiden varit där och då har pappa varit... onykter.
Grannen och stora M sätter sig i bilen för att köra och kolla efter honom och jag går ner mot postlådorna för att se om han ramlat och ligger i något dike, eller ännu värre. Innan de hunnit åka ser jag en bil komma på "stora vägen" mot vår väg och sakta in, det är en polisbil... Jag trodde hjärtat skulle stanna på mig! En enda tanke dök ju upp hos mig, och det är ju vilket besked poliser kommer med... Fy!
Polisbilen svänger in på gården och stora M ropar till mig att det är lugnt, att han sitter i bilen. När han kliver ur bilen så är han ordentligt onykter. Från att ha varit otroligt orolig blir jag nu otroligt arg. Frågar honom vad han gjort och han säger att han varit på polisstationen. Vägrar säga något mer och den ena av poliserna säger att han ju måste berätta själv då han är vuxen. De säger åt honom att de kommer att ta bilnycklarna och hålla dem i 24 timmar. Då börjar jag ju begripa vad det är frågan om... Mycket riktigt, till slut så släpper polisen på sekretessen lite och säger att det är en granne som ringt och anmält att han kört bil onykter. Jag frågar direkt om körkortet men de säger att de inte tar det då de inte tagit honom "in action" så att säga. De hade hämtat honom strax efter klockan åtta på kvällen... Då hade han alltså redan pratat med mig, och lurat mig fullständigt i att han var nykter...
Jag pratar lite till med poliserna och de åker sedan. Inne sitter gubbf*n och lägger patiens som om ingenting hänt!! Jag har två barn som är alldeles förvirrade varför morfar kommer åkande i polisbil... Ringer min mamma och berättar allting och hon blir ju såklart helt förtvivlad och arg också såklart.
Vi velar fram och tillbaka både hon och jag, hon om hon ska åka hem tidigare och jag om vi ska stanna... Försöker sova men är sååå arg och ledsen över hans uppförande.
Ringer mamma nästa morgon och säger att vi åker vidare som planerat, jag orkar helt enkelt inte. Det gör inte hon heller utan väljer att stanna där hon är. Medan vi pratar så ser jag en blå bil nere vid postlådan och sedan kommer den upp på gården. Jadå, då KÖR han igen!! Jag blir så förbannad!
Frågar honom vad han håller på med och han förnekar såklart allt och låtsas inte alls förstå vad jag menar. Jag frågar var han har bilnycklarna och han hänvisar till att polisen tog dem. DÅ blir jag riktigt arg och säger att han ju precis kört!! Jag kräver att få nycklarna och sedan tar jag med dem till grannarna och säger att han kan hämta dem där innan han ska hämta mamma hos min moster, och avslutar med att det räcker att polisen kommit en gång. Då FNYSER han bara åt mig...
Jag går iväg med nycklarna och det är SÅ skönt att de har dessa grannar! De vet om allt och tar hand om nycklarna utan att ifrågasätta något. Pratar en del med dem och sedan åker vi och lämnar honom...
På eftermiddagen ringer grannarna och säger att han varit där två gånger och bett om nycklarna. De undrar om de gjort fel som nekat men jag är dem SÅ tacksamma att de hade kurage nog att neka honom! Där hade han då erkänt att han druckit EN öl. EN ÖL!? Som att polisen kommer och plockar med honom för EN öl!? När han dessutom inte körde just då utan satt hemma? Som att de skulle hålla honom i över tre timmar på stationen!? Bull SHIT!
När vi efter en vecka kommer tillbaka så är det som att inget hänt, han säger ingenting och stoppar huvudet i sanden som en struts.
Nu, några månader senare kan han inte längre stoppa huvudet i sanden och förneka för nu har farbror blå varit på besök igen. Denna gång plockade de med sig körkortet i avvaktan utredning. Och brevet från Länsstyrelsen sa visst att körkortet kommer inte tillbaka på minst ett år. Det lilla pappsen kallas grovt rattfylleri. För att hämta tidningen...
Hoppas det var värt det...
Denna gång behöver jag få ur mig en hel del...
OK. Första semesterdagen...
Vi åker norrut, ungefär halvvägs pratar jag i telefon med min far som säger att han sitter och löser korsord och väntar på att vi ska komma. Klockan är då ca halv åtta på kvällen. Min mor är sedan dagen innan hos sin syster och ska vara där över helgen.
Vi kommer fram kvart i elva och går och plingar på dörren. Låst. Mörkt. Jag skämtar om att morfar nog har somnat framför TV:n. Bilen står parkerad utanför garaget som vanligt. Stora M går runt huset och tittar in genom fönstret. Tomt.
Han känner på garagedörren som är olåst (tack och lov) så han går in den vägen och öppnar till oss. Vi går in i huset. Tomt. Letar överallt... Tomt. Känns inget vidare det här...
Vi går ut och börjar leta runt tomten, tittar i växthuset... I vedboden... Att öppna dörren till vedboden gjorde jag motvilligt, jag var helt enkelt oerhört rädd för vad jag skulle kunna hitta.... Men, tomt.
Nu börjar jag bli riktigt orolig. Lilla M gråter och undrar var morfar är. Jag ringer till min moster trots att klockan är 23 på kvällen. De är vakna, och jag frågar mamma om hon vet om pappa sagt något om att han skulle någonstans. Nej, han skulle bara vara hemma. När jag förklarar läget blir hon också orolig såklart och ber mig ringa till grannen. Stora M ringer dit och grannen kommer över och berättar att han tidigare under dagen vid 1-tiden varit där och då har pappa varit... onykter.
Grannen och stora M sätter sig i bilen för att köra och kolla efter honom och jag går ner mot postlådorna för att se om han ramlat och ligger i något dike, eller ännu värre. Innan de hunnit åka ser jag en bil komma på "stora vägen" mot vår väg och sakta in, det är en polisbil... Jag trodde hjärtat skulle stanna på mig! En enda tanke dök ju upp hos mig, och det är ju vilket besked poliser kommer med... Fy!
Polisbilen svänger in på gården och stora M ropar till mig att det är lugnt, att han sitter i bilen. När han kliver ur bilen så är han ordentligt onykter. Från att ha varit otroligt orolig blir jag nu otroligt arg. Frågar honom vad han gjort och han säger att han varit på polisstationen. Vägrar säga något mer och den ena av poliserna säger att han ju måste berätta själv då han är vuxen. De säger åt honom att de kommer att ta bilnycklarna och hålla dem i 24 timmar. Då börjar jag ju begripa vad det är frågan om... Mycket riktigt, till slut så släpper polisen på sekretessen lite och säger att det är en granne som ringt och anmält att han kört bil onykter. Jag frågar direkt om körkortet men de säger att de inte tar det då de inte tagit honom "in action" så att säga. De hade hämtat honom strax efter klockan åtta på kvällen... Då hade han alltså redan pratat med mig, och lurat mig fullständigt i att han var nykter...
Jag pratar lite till med poliserna och de åker sedan. Inne sitter gubbf*n och lägger patiens som om ingenting hänt!! Jag har två barn som är alldeles förvirrade varför morfar kommer åkande i polisbil... Ringer min mamma och berättar allting och hon blir ju såklart helt förtvivlad och arg också såklart.
Vi velar fram och tillbaka både hon och jag, hon om hon ska åka hem tidigare och jag om vi ska stanna... Försöker sova men är sååå arg och ledsen över hans uppförande.
Ringer mamma nästa morgon och säger att vi åker vidare som planerat, jag orkar helt enkelt inte. Det gör inte hon heller utan väljer att stanna där hon är. Medan vi pratar så ser jag en blå bil nere vid postlådan och sedan kommer den upp på gården. Jadå, då KÖR han igen!! Jag blir så förbannad!
Frågar honom vad han håller på med och han förnekar såklart allt och låtsas inte alls förstå vad jag menar. Jag frågar var han har bilnycklarna och han hänvisar till att polisen tog dem. DÅ blir jag riktigt arg och säger att han ju precis kört!! Jag kräver att få nycklarna och sedan tar jag med dem till grannarna och säger att han kan hämta dem där innan han ska hämta mamma hos min moster, och avslutar med att det räcker att polisen kommit en gång. Då FNYSER han bara åt mig...
Jag går iväg med nycklarna och det är SÅ skönt att de har dessa grannar! De vet om allt och tar hand om nycklarna utan att ifrågasätta något. Pratar en del med dem och sedan åker vi och lämnar honom...
På eftermiddagen ringer grannarna och säger att han varit där två gånger och bett om nycklarna. De undrar om de gjort fel som nekat men jag är dem SÅ tacksamma att de hade kurage nog att neka honom! Där hade han då erkänt att han druckit EN öl. EN ÖL!? Som att polisen kommer och plockar med honom för EN öl!? När han dessutom inte körde just då utan satt hemma? Som att de skulle hålla honom i över tre timmar på stationen!? Bull SHIT!
När vi efter en vecka kommer tillbaka så är det som att inget hänt, han säger ingenting och stoppar huvudet i sanden som en struts.
Nu, några månader senare kan han inte längre stoppa huvudet i sanden och förneka för nu har farbror blå varit på besök igen. Denna gång plockade de med sig körkortet i avvaktan utredning. Och brevet från Länsstyrelsen sa visst att körkortet kommer inte tillbaka på minst ett år. Det lilla pappsen kallas grovt rattfylleri. För att hämta tidningen...
Hoppas det var värt det...
tisdag 17 januari 2012
Feber feber...
Yay, igen. A kom upp tidigt imorse med glansiga ögon och vi kunde ju konstatera att han var varm... Jag var precis på väg till tåget och M muttrade om att han minsann hade möte idag. Jaha. Kändes liksom inte lägligt att skicka A på dagis, även om tempen bara landade på 37.7.
Jag fick ta med honom en tur till jobbet för att göra iordning en del saker med tanke på att han kan bli rejält dålig när han blir dålig så man vet aldrig hur länge man blir hemma...
Det gick ju bra en stund men så rasade han ihop och ynkade att han ville ha sitt täcke, och inte ens en kopp choklad funkade. Kändes som läge att packa oss hemåt då.
Men ÅH vad jag fick dåligt samvete när vi kom hem och han är uppe i 40 grader. Sov en stund och sedan så började han gnälla... vilket sedan övergick i rena skrik att han hade oooont. I benet och armen kom det fram, och det måste ha gjort horribelt ont för han var helt galen och bara skrek. Åh vad jag tyckte synd om honom och inte hjälper det ju något att jag stryker och klappar och försöker trösta, förstår ju att det gör ont. :( Tvingade i honom alvedon under spott och fräs och sedan kröp han ihop i mitt knä kvidande tills han till slut somnade. Och sedan verkade smärtan vara över, tack och lov! Febern är ju kvar dock.
Och ja, jag kan som vanligt inte låta bli att googla. Tycker han har febertoppar alldeles för ofta, han får ju hög feber också. Mer regel än undantag att han snittar på 40+ liksom. Jag borde ha lärt mig av min vän Linda att man inte ska googla eller läsa bloggar om sånt här. Blir ju lite orolig, fast jag innerst inne borde veta att han reagerar så här med tanke på hans krupp osv. Men ändå. Ska föra feberdagbok på honom och se hur det ser ut. Återkommer det igen inom en snar framtid så bokar jag nog en tid hos dr Peter. Han är bra på att ta ens oro på allvar iaf.
Jag fick ta med honom en tur till jobbet för att göra iordning en del saker med tanke på att han kan bli rejält dålig när han blir dålig så man vet aldrig hur länge man blir hemma...
Det gick ju bra en stund men så rasade han ihop och ynkade att han ville ha sitt täcke, och inte ens en kopp choklad funkade. Kändes som läge att packa oss hemåt då.
Men ÅH vad jag fick dåligt samvete när vi kom hem och han är uppe i 40 grader. Sov en stund och sedan så började han gnälla... vilket sedan övergick i rena skrik att han hade oooont. I benet och armen kom det fram, och det måste ha gjort horribelt ont för han var helt galen och bara skrek. Åh vad jag tyckte synd om honom och inte hjälper det ju något att jag stryker och klappar och försöker trösta, förstår ju att det gör ont. :( Tvingade i honom alvedon under spott och fräs och sedan kröp han ihop i mitt knä kvidande tills han till slut somnade. Och sedan verkade smärtan vara över, tack och lov! Febern är ju kvar dock.
Och ja, jag kan som vanligt inte låta bli att googla. Tycker han har febertoppar alldeles för ofta, han får ju hög feber också. Mer regel än undantag att han snittar på 40+ liksom. Jag borde ha lärt mig av min vän Linda att man inte ska googla eller läsa bloggar om sånt här. Blir ju lite orolig, fast jag innerst inne borde veta att han reagerar så här med tanke på hans krupp osv. Men ändå. Ska föra feberdagbok på honom och se hur det ser ut. Återkommer det igen inom en snar framtid så bokar jag nog en tid hos dr Peter. Han är bra på att ta ens oro på allvar iaf.
söndag 3 april 2011
Sömnutredning
A fick tid för sin sömnutredning på KS, Huddinge för några veckor sedan. Klockan åtta på kvällen skulle han komma dit. Mycket opraktisk tid måste jag säga, mitt i sovklockan! M&M fick skjutsa oss dit, vilket såklart resulterade i att både m och a somnade i bilen. Väl framme var ju inte a direkt världens muntraste men sköterskan frågade om han ville titta på film, vilket han såklart ville. Hon hade tagit fram en bärbar DVD-spelare och lite filmer. Vi blev visade in på vårt rum och fick order om att byta om till a:s sovkläder. Han fick på pyjamas och sa hejdå till pappa och storasyster utan problem. Sedan kom de in med utrustningen... A fick sitta i mitt knä medan de kopplade på honom slang efter slang... Jag tror jag räknade till 8 kablar på huvudet, två på bröstkorgen, två tjocka gummiband runt magen, fyra kablar på benen, en syreupptagare på stortån och den värsta av allt, näsgrimman. Ovanpå huvudet trädde de även på en nätstrumpa så han såg helt galen ut. Men inte ett ljud klagade han på allt detta, utan satt bara i mitt knä och tittade på film. När de var klara fick han sätta sig i sängen och då kom det några tårar och ett litet ynkligt "åka heeem". När han väl förstod att vi skulle vara kvar blev han lite ledsen men det gick bra ändå. Han ville ta bort näsgrimman bara och det förstår jag, den såg inte mysig ut. Vid niotiden skulle vi släcka och jag blev påmind av sköterskan att de både filmade och spelade in med mikrofon. Yeah, nice! Värsta big-brother kameran liksom. Jag hade otroligt svårt att sova kan jag lova! Kunde ju knappast slappna av, dels med tanke på att A och dels med tanke på att jag blev inspelad. *haha* Det var ju inte jag som blev inspelade egentligen men... :) Halv sex på morgonen blev vi iaf väckta av sköterskan och då var A sååå glad att bli avkopplad från alla kablar och framförallt från näsgrimman. Sköterskan som kom in sa att hon sett att han sovit lite oroligt men i övrigt hade de inte behövt komma in och koppla om några kablar så det var ju bra. Innan vi åkte hem fick A ett diplom och en liten mjukdjursanka för att han varit så duktig. Två veckor senare fick vi läkartid för att få svar på utredningen. Så vi fick sitta och åka tillbaka till Huddinge för ett läkarbesök som gick snabbare än blixten. Läkaren frågade bara hur A hade det nu och jag sa att han är bättre än tidigare och då tyckte hon inte att vi behövde gå vidare med något, utan meddelade bara att svar på utredningen visade att han har sömnapné. Ingen allvarlig sådan tack och lov men det är ändå rätt ovanligt för en sådan liten. Jag hann inte riktigt med att ställa frågor så jag ägnade tågresan hem åt att googla om det och fick en del "aha-upplevelser" runt saker som kan bero på detta. Verkar som om barn antingen blir trötta eller överenergiska när de har detta, jag kan lugnt säga vilken sort A tillhör... Och fick även en förklaring till hans vägra-pyjamas-vägra-täcke... Nattsvettningar är tydligen väldigt vanligt. Jo, det kan jag ju känna igen från A... Full förståelse för honom att han inte vill ha ngt på sig om han svettas hela natten. Läkaren tyckte också att vi skulle återgå till logopeden, så jag ska försöka boka nya tider där. Kändes snopet över att få en "diagnos" när jag väntat att de inte skulle ha hittat något alls, men samtidigt bra att veta om detta vid eventuella problem det är dags att börja skolan.
torsdag 6 januari 2011
Redan nytt år
Ja herregud vad tiden går fort! Nytt år redan...
Julen blev norrut trots alla funderingar. Men som väntat så blev det inte så "juligt". Kändes mest som vi bara rusade runt en massa, eller gjorde ingenting vettigt tillsammans. Det blir ju alltid en massa "måsten" som ska göras när man är norrut, som att försöka dela upp tiden så att farmor också får träffa barnen när vi bor hos mormor så att det inte blir för buttra miner.
Men, det gör faktiskt lite ont i hjärtat att se hur tydligt farmor har en favorit... Just nu kanske A inget märker, men vi/jag märker det ju... Att han inte alls är lika "poppis" som sin storasyster. Men han är min lilla nöt och jag älskar honom oändligt. Det är faschinerande att de är så olika de två trollen. M är (och har alltid varit) lugn. En funderare men ändå en social sådan. Men när det kommer till känslor är hon inte den som visar/säger så mycket. På sistone har hon blivit en liten "pree-teen" som fräser och fnyser och tycker att jag är tjatig och jobbig. Men som i samma sekund skulle vilja sitta i knät och bli ompysslad och vara liten. Ja, det är inte lätt... Jag känner ju igen mig själv i henne. Jag vet att hon behöver mig massor, men eftersom hon alltid varit den "självgående" som klarar att vänta så blir det tyvärr hon som får stå tillbaka för A. A som river upp himmel och jord i sina raseriutbrott eller sina pusskalas. Som är min älskade lilla olyckskråka som alltid hittar på bus och har såå stort känsloregister där allt är svart eller vitt. Det är inte lätt att hejda det svarta från att gå över styr, varför energin ofta tar slut. Han äger mig totalt. Kanske för att han är min "bebis" och jag inte kommer att få ha någon liten bebis att gosa med igen. DET är en jävla sorg faktiskt! Jag vill bara ha två barn, men jag vill ha en bebis!
Jag vill vara gravid utan allt jävla illamående och krämpor, bara få njuta av att ha en bebis i magen. Jag vill ha en varm liten mysig bebissork att sova med och jag vill kunna amma. Jag kommer aldrig aldrig att komma över att inte ha kunnat amma. Eller ja, helamma. Jag vet inte varför jag fortfarande bryr mig över det, för det är ju "över" men den psykiska smärtan kommer alltid att finnas kvar. För många en helt obetydlig skitsak men för mig betydde det en känsla av att vara otillräcklig och oduglig. Jag ville verkligen...
Men, nu ska jag inte skriva en roman om amning utan det var ju faktiskt jul jag började med.
I övrigt på julen så träffade vi P&M som vanligt, J&U som vi inte träffat på länge, ena syster och så även lilla Lukas med föräldrar en snabbis. Önskar att vi kunnat träffa de sista längre och ha tid att prata och umgås! Det är tråkigt att bo i varsin ända av landet typ!
Vi har julshoppat. En tv. Så idag blev det en tripp till IKEA för att inhandla en tvbänk. Ingen jag vill ha egentligen men vi behövde köpa en så det blev en "tillsvidare", living on the dream of.. HUS. DÅ ska jag ha de möbler jag vill ha. (yeah right. kommer varken få hus eller möbler).
A fick även köpa en potta som han skulle kissa i "en annan dag" som han säger om det mesta. När vi kom hem plockade jag fram pottan och bad honom prova och då säger han "nä potta, stoool bumpa" och såg så pillemarisk ut att jag inte kunde låta bli att skratta. Jag undrar just var han får allt ifrån! :)
Till slut fick jag honom iaf att sätta sig på pottan men han flög lika snabbt upp därifrån och sa "inte kiss, måtte vänta". Jag mutade då med att de skulle få glass om han kissade så han blev ju friskt påhejad av M, men det gick inte iallafall. Tills M tog med sig pottan in på toaletten och fnissade att de skulle kissa tillsammans. Tog inte många minuter förrän de skrek och jublade och kom rusande och visade att det minsann var kiss i pottan! Jag har aldrig sett en så nöjd A! Och nog kom han ihåg vad jag lovat alltid för han jublande "jaaaaa kiss, jaaaaaa gass!!" Blev bara att plocka fram glass det, klockan tio på kvällen. Behöver jag säga att de har vänt på dygnet!? Men så länge de sover på morgonen också så får det väl vara skit samma. På måndag börjar ju allvaret igen så. Imorgon måste vi försöka vända tillbaka lite iallafall.
Jag behöver också vända tillbaka och inte sitta här klockan halv ett på natten...
Så, gnatt!
Julen blev norrut trots alla funderingar. Men som väntat så blev det inte så "juligt". Kändes mest som vi bara rusade runt en massa, eller gjorde ingenting vettigt tillsammans. Det blir ju alltid en massa "måsten" som ska göras när man är norrut, som att försöka dela upp tiden så att farmor också får träffa barnen när vi bor hos mormor så att det inte blir för buttra miner.
Men, det gör faktiskt lite ont i hjärtat att se hur tydligt farmor har en favorit... Just nu kanske A inget märker, men vi/jag märker det ju... Att han inte alls är lika "poppis" som sin storasyster. Men han är min lilla nöt och jag älskar honom oändligt. Det är faschinerande att de är så olika de två trollen. M är (och har alltid varit) lugn. En funderare men ändå en social sådan. Men när det kommer till känslor är hon inte den som visar/säger så mycket. På sistone har hon blivit en liten "pree-teen" som fräser och fnyser och tycker att jag är tjatig och jobbig. Men som i samma sekund skulle vilja sitta i knät och bli ompysslad och vara liten. Ja, det är inte lätt... Jag känner ju igen mig själv i henne. Jag vet att hon behöver mig massor, men eftersom hon alltid varit den "självgående" som klarar att vänta så blir det tyvärr hon som får stå tillbaka för A. A som river upp himmel och jord i sina raseriutbrott eller sina pusskalas. Som är min älskade lilla olyckskråka som alltid hittar på bus och har såå stort känsloregister där allt är svart eller vitt. Det är inte lätt att hejda det svarta från att gå över styr, varför energin ofta tar slut. Han äger mig totalt. Kanske för att han är min "bebis" och jag inte kommer att få ha någon liten bebis att gosa med igen. DET är en jävla sorg faktiskt! Jag vill bara ha två barn, men jag vill ha en bebis!
Jag vill vara gravid utan allt jävla illamående och krämpor, bara få njuta av att ha en bebis i magen. Jag vill ha en varm liten mysig bebissork att sova med och jag vill kunna amma. Jag kommer aldrig aldrig att komma över att inte ha kunnat amma. Eller ja, helamma. Jag vet inte varför jag fortfarande bryr mig över det, för det är ju "över" men den psykiska smärtan kommer alltid att finnas kvar. För många en helt obetydlig skitsak men för mig betydde det en känsla av att vara otillräcklig och oduglig. Jag ville verkligen...
Men, nu ska jag inte skriva en roman om amning utan det var ju faktiskt jul jag började med.
I övrigt på julen så träffade vi P&M som vanligt, J&U som vi inte träffat på länge, ena syster och så även lilla Lukas med föräldrar en snabbis. Önskar att vi kunnat träffa de sista längre och ha tid att prata och umgås! Det är tråkigt att bo i varsin ända av landet typ!
Vi har julshoppat. En tv. Så idag blev det en tripp till IKEA för att inhandla en tvbänk. Ingen jag vill ha egentligen men vi behövde köpa en så det blev en "tillsvidare", living on the dream of.. HUS. DÅ ska jag ha de möbler jag vill ha. (yeah right. kommer varken få hus eller möbler).
A fick även köpa en potta som han skulle kissa i "en annan dag" som han säger om det mesta. När vi kom hem plockade jag fram pottan och bad honom prova och då säger han "nä potta, stoool bumpa" och såg så pillemarisk ut att jag inte kunde låta bli att skratta. Jag undrar just var han får allt ifrån! :)
Till slut fick jag honom iaf att sätta sig på pottan men han flög lika snabbt upp därifrån och sa "inte kiss, måtte vänta". Jag mutade då med att de skulle få glass om han kissade så han blev ju friskt påhejad av M, men det gick inte iallafall. Tills M tog med sig pottan in på toaletten och fnissade att de skulle kissa tillsammans. Tog inte många minuter förrän de skrek och jublade och kom rusande och visade att det minsann var kiss i pottan! Jag har aldrig sett en så nöjd A! Och nog kom han ihåg vad jag lovat alltid för han jublande "jaaaaa kiss, jaaaaaa gass!!" Blev bara att plocka fram glass det, klockan tio på kvällen. Behöver jag säga att de har vänt på dygnet!? Men så länge de sover på morgonen också så får det väl vara skit samma. På måndag börjar ju allvaret igen så. Imorgon måste vi försöka vända tillbaka lite iallafall.
Jag behöver också vända tillbaka och inte sitta här klockan halv ett på natten...
Så, gnatt!
torsdag 2 december 2010
Nästan lite pinsamt...
Herregud vad jag är dålig på att uppdatera här! Jag ska försöka bättra mig och komma igång med skrivandet igen, för det är ju liksom ett bra sätt att få ur sig lite funderingar om inte annat.
Men den fundering som just nu upptar mkt tid, både medvetet och omedvetet, vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om. Ja, det rör sig såklart om julen. Den "glada" helgen som inte alls känns så glad. Vi (nä, JAG) har tänkt fram och tillbaka och fortfarande inte kommit fram till något vettigt. Känns som att man/vi har att välja mellan pest eller kolera. Jag vill hur som helst inte ha en likadan julafton som förra året, men risken är väl överhängande att det blir så iallafall.
Det enda jag vill är ju att det ska bli mysigt. Men det finns liksom inga faktorer som kan infria det känns det som. Skulle önska mig en släkt som ville umgås. Kanske är det det man ska önska sig av tomten?
A är väldigt fokuserad på tomten och verkar tycka att det är spännande. Jag vet inte riktigt om han förstår vad tomten är för något men han verkar iallfall vilja träffa tomten.
Så, vad är nytt sedan ett halvår tillbaka ungefär när jag skrev sist... Inser, inte mycket.
Jag har börjat landa på nya jobbet känns det som, och det kan ju bero på att jag har fått igenom vissa förändringar så att jag får jobba med det jag tycker är intressant. Bland annat bidragsbrott. Det är såklart inte samma arbetskamratskänsla utan mer ett jobb och mindre "kompisar", men det funkar. Jag har ju inget socialt liv iallafall känns det som så det kvittar liksom.
Orkar inte ta tag i något heller, tröttheten är som ett stort blött täcke och jag skulle kunna sova en vecka i sträck minst.
Apropå att sova så väntar vi ju på en kallelse till sömnutredning för A. Låter ju lite läskigt och det känns som det har blivit en jättegrej av det hela. Men det är väl bra att de vill kolla upp honom ordentligt, men bara därför så verkar han ha blivit mkt bättre och snarkar inte lika mycket längre. Hans tal går också framåt och jag är såå glad! Det kommer i stort sett nya ord varje dag, och han stöttar sig på tecken när det är något man inte förstår. Har nog hjälpt en hel del att han fått gå till talpedagogen och få ha den tiden "själv" att ägna åt språket. Han gillar verkligen sin talpedagog, sist vi var där sa han "hej då" och gick till dörren... Bara för att komma på att "nä, kaaaam åsså" och så sprang han och gav henne en kram. Nytt försök, men när han kom till dörren vände han igen och sa "putt Ejinn" och så skulle hon få en puss.
Han är verkligen en "on-off" kille som visar känslor hela tiden. är han arg så är han fruktansvärt arg och en riktig terror, men när han är glad och mysig så är han det med besked. Han är en riktig knä-kille som älskar att pussas och kramas och mysa. Sover helst mellan oss i sängen också. Vilket jag har svårt att neka honom eftersom han är min "bebis". Det kommer han nog att få leva med att vara ett bra tag, jag har svårt att inse att han börjar bli stor och jag inte kommer att ha någon mer bebis.
Så, istället för att skriva en massa skit om ingenting här så tror jag faktiskt att jag ska ta och joina honom i sängen. :)
Men den fundering som just nu upptar mkt tid, både medvetet och omedvetet, vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om. Ja, det rör sig såklart om julen. Den "glada" helgen som inte alls känns så glad. Vi (nä, JAG) har tänkt fram och tillbaka och fortfarande inte kommit fram till något vettigt. Känns som att man/vi har att välja mellan pest eller kolera. Jag vill hur som helst inte ha en likadan julafton som förra året, men risken är väl överhängande att det blir så iallafall.
Det enda jag vill är ju att det ska bli mysigt. Men det finns liksom inga faktorer som kan infria det känns det som. Skulle önska mig en släkt som ville umgås. Kanske är det det man ska önska sig av tomten?
A är väldigt fokuserad på tomten och verkar tycka att det är spännande. Jag vet inte riktigt om han förstår vad tomten är för något men han verkar iallfall vilja träffa tomten.
Så, vad är nytt sedan ett halvår tillbaka ungefär när jag skrev sist... Inser, inte mycket.
Jag har börjat landa på nya jobbet känns det som, och det kan ju bero på att jag har fått igenom vissa förändringar så att jag får jobba med det jag tycker är intressant. Bland annat bidragsbrott. Det är såklart inte samma arbetskamratskänsla utan mer ett jobb och mindre "kompisar", men det funkar. Jag har ju inget socialt liv iallafall känns det som så det kvittar liksom.
Orkar inte ta tag i något heller, tröttheten är som ett stort blött täcke och jag skulle kunna sova en vecka i sträck minst.
Apropå att sova så väntar vi ju på en kallelse till sömnutredning för A. Låter ju lite läskigt och det känns som det har blivit en jättegrej av det hela. Men det är väl bra att de vill kolla upp honom ordentligt, men bara därför så verkar han ha blivit mkt bättre och snarkar inte lika mycket längre. Hans tal går också framåt och jag är såå glad! Det kommer i stort sett nya ord varje dag, och han stöttar sig på tecken när det är något man inte förstår. Har nog hjälpt en hel del att han fått gå till talpedagogen och få ha den tiden "själv" att ägna åt språket. Han gillar verkligen sin talpedagog, sist vi var där sa han "hej då" och gick till dörren... Bara för att komma på att "nä, kaaaam åsså" och så sprang han och gav henne en kram. Nytt försök, men när han kom till dörren vände han igen och sa "putt Ejinn" och så skulle hon få en puss.
Han är verkligen en "on-off" kille som visar känslor hela tiden. är han arg så är han fruktansvärt arg och en riktig terror, men när han är glad och mysig så är han det med besked. Han är en riktig knä-kille som älskar att pussas och kramas och mysa. Sover helst mellan oss i sängen också. Vilket jag har svårt att neka honom eftersom han är min "bebis". Det kommer han nog att få leva med att vara ett bra tag, jag har svårt att inse att han börjar bli stor och jag inte kommer att ha någon mer bebis.
Så, istället för att skriva en massa skit om ingenting här så tror jag faktiskt att jag ska ta och joina honom i sängen. :)
lördag 22 maj 2010
Sommar och sol
Superhärligt väder har vi just nu! Igår jobbade jag bara halvdag och när jag kom hem åkte jag och småisarna till stranden. Inte för att jag hade tänkt att de skulle bada men för att det skulle vara lite roligare för dem att gräva i sanden där än ute på gården med massa kattbajs...
Men de tänkte visst inte som jag för de badade för fulla muggar. Tokar!! Vi hade det hur härligt som helst och när stora M kom från jobbet så hämtade vi honom vid tåget, åkte och köpte pizza och åkte ut till klipporna och käkade. Väldigt nöjda barn. :)
Idag har vi varit på vigsel. MochA s dagiskompisars föräldrar som gifte sig. Alla bröllop är verkligen fina! M:s bästis faster sjöng och jag fick ståpäls... Jätteduktig är hon. I början på juli ska vi på "riktigt" bröllop (nu var vi bara med i kyrkan), då min gamla jobbarkompis gifter sig.
En barnfri helg! Helt konstigt kommer det att kännas, för det har aldrig hänt tidigare. Vi ska lyxa på och bo på hotell och allt... Om nu "barnvakten" kommer ner vill säga. Jag har taskiga vibbar av att det kommer att bli något så att hon inte kommer. Och jag vet ju vad det isf beror på...
Det "problemet" är inte roligt heller. Jag har ingen lust att åka dit i sommar men vad ska man göra!? M pratar ju inte om annat... Känns hela tiden som att det kommer att vara sista gången man kan vara där, så har man stått ut tills nu kanske man ska spela med en gång till? Jag vet inte. Men till vintern vägrar jag iallafall. Hur nu det ska gå.
Men de tänkte visst inte som jag för de badade för fulla muggar. Tokar!! Vi hade det hur härligt som helst och när stora M kom från jobbet så hämtade vi honom vid tåget, åkte och köpte pizza och åkte ut till klipporna och käkade. Väldigt nöjda barn. :)
Idag har vi varit på vigsel. MochA s dagiskompisars föräldrar som gifte sig. Alla bröllop är verkligen fina! M:s bästis faster sjöng och jag fick ståpäls... Jätteduktig är hon. I början på juli ska vi på "riktigt" bröllop (nu var vi bara med i kyrkan), då min gamla jobbarkompis gifter sig.
En barnfri helg! Helt konstigt kommer det att kännas, för det har aldrig hänt tidigare. Vi ska lyxa på och bo på hotell och allt... Om nu "barnvakten" kommer ner vill säga. Jag har taskiga vibbar av att det kommer att bli något så att hon inte kommer. Och jag vet ju vad det isf beror på...
Det "problemet" är inte roligt heller. Jag har ingen lust att åka dit i sommar men vad ska man göra!? M pratar ju inte om annat... Känns hela tiden som att det kommer att vara sista gången man kan vara där, så har man stått ut tills nu kanske man ska spela med en gång till? Jag vet inte. Men till vintern vägrar jag iallafall. Hur nu det ska gå.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)