Feber feber...

Yay, igen. A kom upp tidigt imorse med glansiga ögon och vi kunde ju konstatera att han var varm... Jag var precis på väg till tåget och M muttrade om att han minsann hade möte idag. Jaha. Kändes liksom inte lägligt att skicka A på dagis, även om tempen bara landade på 37.7.
Jag fick ta med honom en tur till jobbet för att göra iordning en del saker med tanke på att han kan bli rejält dålig när han blir dålig så man vet aldrig hur länge man blir hemma...

Det gick ju bra en stund men så rasade han ihop och ynkade att han ville ha sitt täcke, och inte ens en kopp choklad funkade. Kändes som läge att packa oss hemåt då.
Men ÅH vad jag fick dåligt samvete när vi kom hem och han är uppe i 40 grader. Sov en stund och sedan så började han gnälla... vilket sedan övergick i rena skrik att han hade oooont. I benet och armen kom det fram, och det måste ha gjort horribelt ont för han var helt galen och bara skrek. Åh vad jag tyckte synd om honom och inte hjälper det ju något att jag stryker och klappar och försöker trösta, förstår ju att det gör ont. :( Tvingade i honom alvedon under spott och fräs och sedan kröp han ihop i mitt knä kvidande tills han till slut somnade. Och sedan verkade smärtan vara över, tack och lov! Febern är ju kvar dock.

Och ja, jag kan som vanligt inte låta bli att googla. Tycker han har febertoppar alldeles för ofta, han får ju hög feber också. Mer regel än undantag att han snittar på 40+ liksom. Jag borde ha lärt mig av min vän Linda att man inte ska googla eller läsa bloggar om sånt här. Blir ju lite orolig, fast jag innerst inne borde veta att han reagerar så här med tanke på hans krupp osv. Men ändå. Ska föra feberdagbok på honom och se hur det ser ut. Återkommer det igen inom en snar framtid så bokar jag nog en tid hos dr Peter. Han är bra på att ta ens oro på allvar iaf.

Sömnutredning

A fick tid för sin sömnutredning på KS, Huddinge för några veckor sedan. Klockan åtta på kvällen skulle han komma dit. Mycket opraktisk tid måste jag säga, mitt i sovklockan! M&M fick skjutsa oss dit, vilket såklart resulterade i att både m och a somnade i bilen. Väl framme var ju inte a direkt världens muntraste men sköterskan frågade om han ville titta på film, vilket han såklart ville. Hon hade tagit fram en bärbar DVD-spelare och lite filmer. Vi blev visade in på vårt rum och fick order om att byta om till a:s sovkläder. Han fick på pyjamas och sa hejdå till pappa och storasyster utan problem. Sedan kom de in med utrustningen... A fick sitta i mitt knä medan de kopplade på honom slang efter slang... Jag tror jag räknade till 8 kablar på huvudet, två på bröstkorgen, två tjocka gummiband runt magen, fyra kablar på benen, en syreupptagare på stortån och den värsta av allt, näsgrimman. Ovanpå huvudet trädde de även på en nätstrumpa så han såg helt galen ut. Men inte ett ljud klagade han på allt detta, utan satt bara i mitt knä och tittade på film. När de var klara fick han sätta sig i sängen och då kom det några tårar och ett litet ynkligt "åka heeem". När han väl förstod att vi skulle vara kvar blev han lite ledsen men det gick bra ändå. Han ville ta bort näsgrimman bara och det förstår jag, den såg inte mysig ut. Vid niotiden skulle vi släcka och jag blev påmind av sköterskan att de både filmade och spelade in med mikrofon. Yeah, nice! Värsta big-brother kameran liksom. Jag hade otroligt svårt att sova kan jag lova! Kunde ju knappast slappna av, dels med tanke på att A och dels med tanke på att jag blev inspelad. *haha* Det var ju inte jag som blev inspelade egentligen men... :) Halv sex på morgonen blev vi iaf väckta av sköterskan och då var A sååå glad att bli avkopplad från alla kablar och framförallt från näsgrimman. Sköterskan som kom in sa att hon sett att han sovit lite oroligt men i övrigt hade de inte behövt komma in och koppla om några kablar så det var ju bra. Innan vi åkte hem fick A ett diplom och en liten mjukdjursanka för att han varit så duktig. Två veckor senare fick vi läkartid för att få svar på utredningen. Så vi fick sitta och åka tillbaka till Huddinge för ett läkarbesök som gick snabbare än blixten. Läkaren frågade bara hur A hade det nu och jag sa att han är bättre än tidigare och då tyckte hon inte att vi behövde gå vidare med något, utan meddelade bara att svar på utredningen visade att han har sömnapné. Ingen allvarlig sådan tack och lov men det är ändå rätt ovanligt för en sådan liten. Jag hann inte riktigt med att ställa frågor så jag ägnade tågresan hem åt att googla om det och fick en del "aha-upplevelser" runt saker som kan bero på detta. Verkar som om barn antingen blir trötta eller överenergiska när de har detta, jag kan lugnt säga vilken sort A tillhör... Och fick även en förklaring till hans vägra-pyjamas-vägra-täcke... Nattsvettningar är tydligen väldigt vanligt. Jo, det kan jag ju känna igen från A... Full förståelse för honom att han inte vill ha ngt på sig om han svettas hela natten. Läkaren tyckte också att vi skulle återgå till logopeden, så jag ska försöka boka nya tider där. Kändes snopet över att få en "diagnos" när jag väntat att de inte skulle ha hittat något alls, men samtidigt bra att veta om detta vid eventuella problem det är dags att börja skolan.

Redan nytt år

Ja herregud vad tiden går fort! Nytt år redan...

Julen blev norrut trots alla funderingar. Men som väntat så blev det inte så "juligt". Kändes mest som vi bara rusade runt en massa, eller gjorde ingenting vettigt tillsammans. Det blir ju alltid en massa "måsten" som ska göras när man är norrut, som att försöka dela upp tiden så att farmor också får träffa barnen när vi bor hos mormor så att det inte blir för buttra miner.

Men, det gör faktiskt lite ont i hjärtat att se hur tydligt farmor har en favorit... Just nu kanske A inget märker, men vi/jag märker det ju... Att han inte alls är lika "poppis" som sin storasyster. Men han är min lilla nöt och jag älskar honom oändligt. Det är faschinerande att de är så olika de två trollen. M är (och har alltid varit) lugn. En funderare men ändå en social sådan. Men när det kommer till känslor är hon inte den som visar/säger så mycket. På sistone har hon blivit en liten "pree-teen" som fräser och fnyser och tycker att jag är tjatig och jobbig. Men som i samma sekund skulle vilja sitta i knät och bli ompysslad och vara liten. Ja, det är inte lätt... Jag känner ju igen mig själv i henne. Jag vet att hon behöver mig massor, men eftersom hon alltid varit den "självgående" som klarar att vänta så blir det tyvärr hon som får stå tillbaka för A. A som river upp himmel och jord i sina raseriutbrott eller sina pusskalas. Som är min älskade lilla olyckskråka som alltid hittar på bus och har såå stort känsloregister där allt är svart eller vitt. Det är inte lätt att hejda det svarta från att gå över styr, varför energin ofta tar slut. Han äger mig totalt. Kanske för att han är min "bebis" och jag inte kommer att få ha någon liten bebis att gosa med igen. DET är en jävla sorg faktiskt! Jag vill bara ha två barn, men jag vill ha en bebis!

Jag vill vara gravid utan allt jävla illamående och krämpor, bara få njuta av att ha en bebis i magen. Jag vill ha en varm liten mysig bebissork att sova med och jag vill kunna amma. Jag kommer aldrig aldrig att komma över att inte ha kunnat amma. Eller ja, helamma. Jag vet inte varför jag fortfarande bryr mig över det, för det är ju "över" men den psykiska smärtan kommer alltid att finnas kvar. För många en helt obetydlig skitsak men för mig betydde det en känsla av att vara otillräcklig och oduglig. Jag ville verkligen...

Men, nu ska jag inte skriva en roman om amning utan det var ju faktiskt jul jag började med.

I övrigt på julen så träffade vi P&M som vanligt, J&U som vi inte träffat på länge, ena syster och så även lilla Lukas med föräldrar en snabbis. Önskar att vi kunnat träffa de sista längre och ha tid att prata och umgås! Det är tråkigt att bo i varsin ända av landet typ!

Vi har julshoppat. En tv. Så idag blev det en tripp till IKEA för att inhandla en tvbänk. Ingen jag vill ha egentligen men vi behövde köpa en så det blev en "tillsvidare", living on the dream of.. HUS. DÅ ska jag ha de möbler jag vill ha. (yeah right. kommer varken få hus eller möbler).
A fick även köpa en potta som han skulle kissa i "en annan dag" som han säger om det mesta. När vi kom hem plockade jag fram pottan och bad honom prova och då säger han "nä potta, stoool bumpa" och såg så pillemarisk ut att jag inte kunde låta bli att skratta. Jag undrar just var han får allt ifrån! :)

Till slut fick jag honom iaf att sätta sig på pottan men han flög lika snabbt upp därifrån och sa "inte kiss, måtte vänta". Jag mutade då med att de skulle få glass om han kissade så han blev ju friskt påhejad av M, men det gick inte iallafall. Tills M tog med sig pottan in på toaletten och fnissade att de skulle kissa tillsammans. Tog inte många minuter förrän de skrek och jublade och kom rusande och visade att det minsann var kiss i pottan! Jag har aldrig sett en så nöjd A! Och nog kom han ihåg vad jag lovat alltid för han jublande "jaaaaa kiss, jaaaaaa gass!!" Blev bara att plocka fram glass det, klockan tio på kvällen. Behöver jag säga att de har vänt på dygnet!? Men så länge de sover på morgonen också så får det väl vara skit samma. På måndag börjar ju allvaret igen så. Imorgon måste vi försöka vända tillbaka lite iallafall.
Jag behöver också vända tillbaka och inte sitta här klockan halv ett på natten...

Så, gnatt!

Nästan lite pinsamt...

Herregud vad jag är dålig på att uppdatera här! Jag ska försöka bättra mig och komma igång med skrivandet igen, för det är ju liksom ett bra sätt att få ur sig lite funderingar om inte annat.

Men den fundering som just nu upptar mkt tid, både medvetet och omedvetet, vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om. Ja, det rör sig såklart om julen. Den "glada" helgen som inte alls känns så glad. Vi (nä, JAG) har tänkt fram och tillbaka och fortfarande inte kommit fram till något vettigt. Känns som att man/vi har att välja mellan pest eller kolera. Jag vill hur som helst inte ha en likadan julafton som förra året, men risken är väl överhängande att det blir så iallafall.
Det enda jag vill är ju att det ska bli mysigt. Men det finns liksom inga faktorer som kan infria det känns det som. Skulle önska mig en släkt som ville umgås. Kanske är det det man ska önska sig av tomten?

A är väldigt fokuserad på tomten och verkar tycka att det är spännande. Jag vet inte riktigt om han förstår vad tomten är för något men han verkar iallfall vilja träffa tomten.

Så, vad är nytt sedan ett halvår tillbaka ungefär när jag skrev sist... Inser, inte mycket.

Jag har börjat landa på nya jobbet känns det som, och det kan ju bero på att jag har fått igenom vissa förändringar så att jag får jobba med det jag tycker är intressant. Bland annat bidragsbrott. Det är såklart inte samma arbetskamratskänsla utan mer ett jobb och mindre "kompisar", men det funkar. Jag har ju inget socialt liv iallafall känns det som så det kvittar liksom.

Orkar inte ta tag i något heller, tröttheten är som ett stort blött täcke och jag skulle kunna sova en vecka i sträck minst.

Apropå att sova så väntar vi ju på en kallelse till sömnutredning för A. Låter ju lite läskigt och det känns som det har blivit en jättegrej av det hela. Men det är väl bra att de vill kolla upp honom ordentligt, men bara därför så verkar han ha blivit mkt bättre och snarkar inte lika mycket längre. Hans tal går också framåt och jag är såå glad! Det kommer i stort sett nya ord varje dag, och han stöttar sig på tecken när det är något man inte förstår. Har nog hjälpt en hel del att han fått gå till talpedagogen och få ha den tiden "själv" att ägna åt språket. Han gillar verkligen sin talpedagog, sist vi var där sa han "hej då" och gick till dörren... Bara för att komma på att "nä, kaaaam åsså" och så sprang han och gav henne en kram. Nytt försök, men när han kom till dörren vände han igen och sa "putt Ejinn" och så skulle hon få en puss.

Han är verkligen en "on-off" kille som visar känslor hela tiden. är han arg så är han fruktansvärt arg och en riktig terror, men när han är glad och mysig så är han det med besked. Han är en riktig knä-kille som älskar att pussas och kramas och mysa. Sover helst mellan oss i sängen också. Vilket jag har svårt att neka honom eftersom han är min "bebis". Det kommer han nog att få leva med att vara ett bra tag, jag har svårt att inse att han börjar bli stor och jag inte kommer att ha någon mer bebis.

Så, istället för att skriva en massa skit om ingenting här så tror jag faktiskt att jag ska ta och joina honom i sängen. :)

Sommar och sol

Superhärligt väder har vi just nu! Igår jobbade jag bara halvdag och när jag kom hem åkte jag och småisarna till stranden. Inte för att jag hade tänkt att de skulle bada men för att det skulle vara lite roligare för dem att gräva i sanden där än ute på gården med massa kattbajs...
Men de tänkte visst inte som jag för de badade för fulla muggar. Tokar!! Vi hade det hur härligt som helst och när stora M kom från jobbet så hämtade vi honom vid tåget, åkte och köpte pizza och åkte ut till klipporna och käkade. Väldigt nöjda barn. :)

Idag har vi varit på vigsel. MochA s dagiskompisars föräldrar som gifte sig. Alla bröllop är verkligen fina! M:s bästis faster sjöng och jag fick ståpäls... Jätteduktig är hon. I början på juli ska vi på "riktigt" bröllop (nu var vi bara med i kyrkan), då min gamla jobbarkompis gifter sig.
En barnfri helg! Helt konstigt kommer det att kännas, för det har aldrig hänt tidigare. Vi ska lyxa på och bo på hotell och allt... Om nu "barnvakten" kommer ner vill säga. Jag har taskiga vibbar av att det kommer att bli något så att hon inte kommer. Och jag vet ju vad det isf beror på...

Det "problemet" är inte roligt heller. Jag har ingen lust att åka dit i sommar men vad ska man göra!? M pratar ju inte om annat... Känns hela tiden som att det kommer att vara sista gången man kan vara där, så har man stått ut tills nu kanske man ska spela med en gång till? Jag vet inte. Men till vintern vägrar jag iallafall. Hur nu det ska gå.

Våga vädra

Hade ett mkt "förlösande" litet samtal på jobbet i fredags.

Satt med två av mina kollegor och började prata om en sak som gjorde att vi kom in på en annan sak och så halkade vi in på området "medberoende". Och där, just då kunde jag berätta precis vad jag tänkte på. Och tårarna kom... inte bara hos mig. Det kändes så rätt att just där och då dela de tankarna med de personerna. Och det som var så märkligt att det började med att jag fick höra att en av mina kollegor uppfattat att jag haft något emot henne. När det i själva verkat handlat om att jag nog enbart respekterat henne, lite för mycket till synes.

Det var så skönt att ha ett sånt ärligt samtal som avslutades med kramar och turkisk peppar!

Och skönt att höra att det finns fler som är medberoende och som försöker hitta förklaringar och vägar ur det.

Det är väl dock bara synd att det samtalet kommer nu och inte tidigare... Vad mkt vi har missat liksom.

Men för min del är det nog lite som min andra kollega sa, nästa gång kanske det inte är lika svårt att komma dit.

Svårt val

Har nu tagit ett inte alltför lätt beslut. Jag ska säga upp mig.
Det känns ju hur märkligt som helst att skriva så! Det är ju inte fullt så drastiskt som det låter, inte så att jag blir utan jobb liksom...

Men, jag har fått ett jobb som ger mig så mycket kortare resväg så vad kan jag göra liksom. 20 min mot en timme... Dum vore jag ju om jag betalde för att åka till jobbet!

Ångest dock över att "förlora" arbetskamraterna. Tror inte att något gäng kan vara som vi varit, men thats life. Time to move on. Förhoppningsvis lär vi ju fortsätta umgås iallafall men nog kommer jag sakna alla våra galna infall alltid!

Men faktum är, lite glad är jag att jag kunde säga att "jo jag tänker faktiskt sluta" och få den reaktionen. Hon trodde verkligen inte att jag skulle göra det! Precis som jag misstänkte så trodde hon att jag var "safe", att jag skulle stanna till vilket pris som helst. Oh no.

Jag hoppas verkligen att jag tagit rätt beslut.

Det är mkt annat som bör beslutas om också, men hur ska man orka!? Det är totalt KAOS egentligen men man är liksom bra på att bygga murar runt kaoset och låta det fortgå sådär lagom osynligt som "jotack allt är bara bra"... Det ÄR inte bra!!!! ibland är det till och med åt helvete, men det är som det är.